Mycket och samtidigt ingenting

Det händer mycket hela tiden men samtidigt inget som är något att berätta om eller sånt som inte går att berätta om :S

Jag är glad för mitt jobb, men känner samtidigt att det är sista gången på det stället.

Väldigt många små (feltolkade?) tecken som gör mig mindre och mindre - synd att det är mitt inre som krymper och inte det yttre (där hade det verkligen behövts).

Blir synligt ledsen och krymper ännu mer. Blir arg och irriterad och folk vill inte ha med mig att göra alls - tolkar det som en bekräftelse på att jag inte betyder något eller är värd något.

Jag hör inte hemma någonstans och jag passar helt enkelt inte in och VEM vill vara med på nåder?

Kan berätta om EN mindre incident: vi är tre som står ute och pratar på fikarasten, de andra har berättat några dråpliga bilsemesterminne och när jag börjar berätta så säger den ena nä nu ska jag gå in.... Jag är övertygad om att om det var den andra personen som påbörjat ytterligare en händelse hade vederbörande stått kvar. Snacka om att känna sig sågad. JA jag ÄR väldigt känslig just nu och har varit under en längre period.

Hoppas på en bättre vecka

Lön imorgon :)
Det blir tom lite pengar över när räkningarna är betalda - trevligt!

Ha en skön söndag och en bra vecka!

Började bra slutade dåligt

Arbetsdagen som verkade börja så bra slutade i tårar och upprörda känslor.
Så nu ska jag gå och lägga mig för att orka med nästa dag.

Besatt

Det har blivit som en besatthet.
De som vet om säger åt mig att lägga ner.
Men jag bara måste, måste, måste...

Blir det sen som jag vill så blir inte heller det bra, eftersom kampen om det förtar glädje. Lite som när jag vara tonåring och fick tjata på mina föäldrar för att följa med kompisarna på någon fest eller ut och tälta någon helg. När de sa nej, så fortsatte jag att tjata, böna, be tills jag (inte alltid) fick ett Ja, men då ville jag inte längre för då hade glädjen över att få vara med tagits bort. Någon som fattar?

Uppåt och neråt

Det är häftiga humörssvängningar för tillfället.
Jobbet är lika underbart som tidigare. Men det är mycket känslor i omlopp för övrigt.
Från att önska livet ur mig till att skratta rent hysteriskt. Visst låter det som om jag är psykiskt sjuk?!
Slutade med p-pillerna i januari för att de skulle kunna ta ett blodprov som skulle visa på om jag kommit i klimakteriet. Detta prov har inte tagits och jag vet inte hur långt uppehåll som behövs för att provet ska ge rätt resultat? Det jag vet är att:
- någon mens har jag inte fått
- jag mår skit
- jag gråter ofta utan anledning
- jag gråter av minsta anledning
- folk i min närhet säger sig inte känna igen mig
- jag blir arg och irriterad
- jag känner mig orkeslös (om jag inte är på jobb)
- jag är konstant trött
- kunde fortsätta listan

Utöver detta har jag fått känslor (varmare eller rent av heta) för en man på jobb. Upptagen och med två barn. Det komplicerar på jobbet som är så bra för övrigt. En kollega vet om (för att jag berättat) mina känslor för honom. Kimmie vet också och de har kommit fram till att det är hormonerna som spökar. Att jag ska lämna honom ifred och att jag inte hade varit intresserad av honom om jag fortfarande käkat p-piller. Jag vet inte. Fix idé? Knäpp i huvudet? Trött, trött, trött.

Nu får jag gå ner i tvättstugan.

Ha en skön helg!

Sjukt rolig

Det är den bästa benämningen jag kan komma på att beskriva min arbetsplats!
Jösses vad jag trivs där! Synd att det bara är ett vikariat och att det HELT säkert inte behöver anställa någon efter som de bara har säsongsbehov. Nåja, jag får passa på att njuta så länge det varar!