Besatt

Det har blivit som en besatthet.
De som vet om säger åt mig att lägga ner.
Men jag bara måste, måste, måste...

Blir det sen som jag vill så blir inte heller det bra, eftersom kampen om det förtar glädje. Lite som när jag vara tonåring och fick tjata på mina föäldrar för att följa med kompisarna på någon fest eller ut och tälta någon helg. När de sa nej, så fortsatte jag att tjata, böna, be tills jag (inte alltid) fick ett Ja, men då ville jag inte längre för då hade glädjen över att få vara med tagits bort. Någon som fattar?