Uppåt och neråt

Det är häftiga humörssvängningar för tillfället.
Jobbet är lika underbart som tidigare. Men det är mycket känslor i omlopp för övrigt.
Från att önska livet ur mig till att skratta rent hysteriskt. Visst låter det som om jag är psykiskt sjuk?!
Slutade med p-pillerna i januari för att de skulle kunna ta ett blodprov som skulle visa på om jag kommit i klimakteriet. Detta prov har inte tagits och jag vet inte hur långt uppehåll som behövs för att provet ska ge rätt resultat? Det jag vet är att:
- någon mens har jag inte fått
- jag mår skit
- jag gråter ofta utan anledning
- jag gråter av minsta anledning
- folk i min närhet säger sig inte känna igen mig
- jag blir arg och irriterad
- jag känner mig orkeslös (om jag inte är på jobb)
- jag är konstant trött
- kunde fortsätta listan

Utöver detta har jag fått känslor (varmare eller rent av heta) för en man på jobb. Upptagen och med två barn. Det komplicerar på jobbet som är så bra för övrigt. En kollega vet om (för att jag berättat) mina känslor för honom. Kimmie vet också och de har kommit fram till att det är hormonerna som spökar. Att jag ska lämna honom ifred och att jag inte hade varit intresserad av honom om jag fortfarande käkat p-piller. Jag vet inte. Fix idé? Knäpp i huvudet? Trött, trött, trött.

Nu får jag gå ner i tvättstugan.

Ha en skön helg!