Vad hände?

Har jag varit medvetslös de senast 17 åren??!!!

Jag har ALDRIG tidigare haft någon större nojja när det gäller min ålder.
Har alltid varit som jag varit, men nu plötsligt har jag världens panik!!!
Livet är skit och jag fattar INGENTING!!

47 år!!! Vad HÄNDE!!! Tror ju fortfarande att jag är någonstans mellan 25-30!!!
Helt ärligt! Plötsligt en dag vaknade jag och såg siffran 47, 47, FYRTIOSJUUUUU!!!

Röster inifrån, utifrån och från alla håll:
Det är du för gammal för,
men hallå - så kan du inte göra, tänk på hur gammal du är,
Han är för ung för dig,
Han kunde varit din son,
Han är yngre än ditt äldsta syskonbarn,
Tänk på hur gammal DU är och du inte ens en attraktivt kropp att locka med
Varför skulle någon av dem vilja ha dig du är ju FYRTIOSJU,
utbilda dig - ha ha ha, är inte det lite väl sent påkommet

Jag har tappat åldersperspektivet helt!
Hur lätt är det då att vända blickarna till rätt åldersgrupp?!
Jag ser ett par vackra ögon, eller ett vackert leende, eller någon som bara har "det" utan att jag kan sätta ord på det.

Vill inte vara den där kärringen som alla skrattar åt bakom ryggen, hon som tror hon är så ung och charmig. Som de unga killarna flörtar med för att sen göra ett skämt av.

Varför har jag en underutvecklad del av hjärnan och en som är så skarp att den fattar att den andra delen är defekt. Om jag nu är ett skämt till människa så borde jag inte ha fått förstånd till att förstå det. Hellre varit en lyckligt ovetande person....

För den delen har jag inte förmågan att älska någon, jag är bara kär i kärleken och applicerar den känslan på någon passande man :(
Jag tror verkligen inte att jag VET hur det är att älska en man som älskar mig tillbaka - hur sorgligt är nu det när jag är 47!!!!

Mitt liv är som den där mannen som skulle sy en kostym, men det bidde ingen kostym, det bidde en kavaj. Och när mannen kom och skulle hämta kavajen säger skräddaren att det bidde ingen kavaj, det bidde en väst. Och det bidde inte det utan något annat och till slut så bidde det ingenting.
Dit har jag nått - Jag bidde ingenting. (Jo, 47 år)

Min hjärna lurar mig och säger att jag är yngre, personbeviset säger 47, kroppen säger gravt rörelsehindrad pga fetma och svår värk förmodligen mår inte ens en 90-åring så (jag hör: men banta då istället för att gnälla så mycket)

Oförnuftet i mig talar: tugga, tugga, tugga till din grav!

Förnuftet säger: Det lättar snart, nu har du fått skriva av dig lite och låtit tårarna flöda, du kommer sova gott och imorgon blir det ljust igen.
FörT