Måste det vara så här?

Jag trodde att det skulle bli bättre när mamma väl fick komma hem från sjukhuset. Men det känns nästan ännu värre, för hon känner sig konstant ensam och även om man är hos henne flera timmar och sen åker hem ringer hon efter bara en timme och säger att hon är så ensam. Hemtjänst kommer flera gånger om dagen (minst tre i alla fall) och min lillasyster är där titt som tätt hon med.

Nu påstår mamma att hon inte kan gå ur sängen själv och då ska hon knappast bo hemma. När arbetsterapeuterna är där då klarar hon det bra, men sen plötsligt så kan hon inte utan vill att vi ska komma och hjälpa henne att gå på toaletten. Jag har sagt att hon får larma om hon inte klarar det själv. När jag var där innan idag ville hon att jag skulle hjälpa henne upp. Jag sa åt henne att jag ska visst hjälpa dig men du måste försöka själv först, visar det sig att du inte kan så ska jag självklart hjälpa dig. Och visst klarade hon att gå ur sängen och ta sig till toaletten med gåbocken. Lite svårare för henne att lägga sig men hon kom i säng även om hon låg snett.
Pratade med henne nyss och då sa hon att hon vågade inte gå ur sängen om inte någon var där.

Det är bara en detalj av alla problem som uppstått i och med hennes "hemflytt".

Både vi och hemtjänst har sagt till henne att hon ska trycka på larmet när hon behöver hjälp. Det är inte meningen att hon ska ringa oss när hon betalar för att få hjälpen från hemtjänst. Sen kommer jag gärna och hälsar på och håller henne sällskap, men det är inte kul att hålla på att passa upp hela tiden när man är där (lite kan man klart göra men när man ska gå ut i köket och hämta något för sjunde gången på tio minuter...). Det är väl trevligare om vi kan prata eller gå ut en runda med henne (även om vi då behöver använda rullstol) när jag är hos henne.

Jag förstår att hon måste känna sig mycket ensam nu när pappa är borta. Men jag kan inte fylla tomrummet och hon måste försöka anstränga sig lite själv även om pappas bortgång innebär en mycket stor omställning för henne. Kanske är det alltför tidigt att begära något sådant. Det är bara det att hon är så vimsig och yr och har otroligt dåligt närminne angående det mesta och jag är livrädd för att hon också snart ska lämna mig!

Ps. Jag skulle visst kunna passa upp och hjälpa min mamma hur mycket som helst i vanliga fall, men de här dagarna har jag haft så mycket att göra som har med pappas bortgång att göra att mitt tålamod är på bristningsgränsen. Att hon inte har koll på någonting själv och bara tar för givet att allt löser sig ändå kan kännas en aning irriterande. Och nu vet jag att jag är DUM som skriver så här! Ds.