Har tänkt på något som jag var rädd för när jag var liten. Det var att gå ut och slänga soporna i sopnedkastet. Jag trodde att det skulle komma upp en arm och dra ner mig i hålet. Så, så fort jag öppnat luckan slängt i soppåsen och smält igen luckan, rusade jag till dörren och smälde igen lägenhetsdörren och pustade ut - jag hade klarat mig ännu en gång.
Denna "tvångstanke" vet jag med säkerhet kom från en tecknad serie (för nästan 40 år sedan) som handlade om några som landade på en planet och när de utforskade den så kom det upp en arm från de "svarta hålen" och drog ner dem. Vad som hände sen minns jag inte. Idag kan jag le när jag tänker på det när jag kastar soporna.
Men jag har andra sådana där tankar idag när jag gör vissa saker. I tvättstugan tänker jag alltid att det ska ligga likdelar i torkskåpet. (Och varför skulle det göra det tänker jag alltid direkt efter).
När jag drar för draperiet som jag har innanför min ytterdörr (för att det inte ska dra så mycket)så tänker jag alltid att tänk om någon stoppar ner något brinnande i min brevlåda...
(Och varför skulle någon göra det kan man ju undra?)
Det är inte så att jag går runt och är rädd för att tvätta eller dra för draperiet, det är bara att de där tankarna jämt kommer - knäppt eller hur? :-)
Gott Nytt År!!!
10 år sedan
10 kommentarer:
Hossan: Alla har vi våra manier och det där med brand - när jag bodde vid Värnhem så var det ju några ungar som slängde in en smällare i min brevlåda, som tur var släckte den sig själv.
Ja, pappa brukade alltid säga åt oss att tejpa igen brevlådan runt nyår så det har blivit en vana. Och nu när jag inte längre får posten i brevlådan utan i en box så skulle jag kanske ta och tejpa igen brevlådan för gott. :-)
Det där med sopnedkast känner jag igen. Jag gillade inte att kasta soporna och jag gillade inte att kasta i containers heller för jag var rädd att det skulle komma uppnågon när jag öppnade. Kan fortfarande känna en obehagskänsla när jag gör det.
Jag gillar inte att gå i trapphus själv. När jag var runt 12 så hade min kompis flyttat till nytt hyreshus och jag som inte åkte hiss sprang upp i trappan istället. Sprang en våning för mycket och hamnade på vindsplanet och där satt en massa obehagliga gubbar som inte var nyktra, det sitter i än.
Sopnedkast i trapphus facinerade mig rejält när jag var yngre. Här på ön existerar inte sådana. Varje gång jag var hos min kusin i S.holm var jag o tog sopor från soppåsen för kasta i sponedkastet.
Tänk vad lite en snorunge kan roa sig med.
Hade en sorts skräck när jag bodde hemma o var barn o vara ensamn i huset. Dörrar mm var låsta men jag kunde inte vara inne för tänk om en mördare fanns inne i huset trots allt. Satt ofta ute på staketet o väntade hem mamma o pappa. På staketet inbillade jag mig vara trygg för då kunde ju nån granne se om nån mördare kom till mig.
Inte alls konstigt! Såna tankar har nog de flesta av oss även om vi sällan nämner dem...? Bar att Du tog upp det!
För min del så kan jag ofta få en tanke att det kan sitta en dö människa när jag öppnar en dörr till tex en rastplats toa eller annan allmän toa. Hittills har det inte hänt... ;-))
Nena: Usch, det där med fyllegubbar/knarkare? på vinden är inte precis något man vill vara med om: Finns nog många som söker sig till värmen på våra vindar runt om i landet
Annica: Kan nog tänka mig att sopnedkast måste varit facinerande när man inte sett såna innan :-)
Det där med att det fanns någon i huset trots att man visste att man var ensam hemma, den känner jag också igen. Men jag gick inte ut (vi bodde i lägenhet för det mesta)
utan jag låste in mig på mitt rum och satte mig i sängen med ryggen mot väggen och stirrade på dörren tills mina föräldrar kom hem igen.
Produktiv sysselsättning ;-)
Din tanke om grannen var ju inte helt fel tänkt :-)
Turtlegirl: Ja, det är nog många som har olika såna här tanker eller har haft.
Sannolikheten att någon av dem ska inträffa är tack och lov väldigt liten (tror jag) ;-)
Förrutom det som Nena berättade om obehagliga gubbar på vinden - det var en sann händelse och säkert något som händer många.
Som sagt var, så är vi nog många med olika sådana tankar och ideer. De är lätta att få och svåra att bli av med.
Men det där med likdelar i torkskåpet låter som ett bra uppslag till en deckare, tycker jag... :o)
Chaos: Ha ha ha, ja, jag skulle vilja kunna skriva böcker :-)
Skicka en kommentar