fredag 3 juli 2009

Boven i dramat är visst jag

Fick höra via min syster att mamma tydligen anser att det är mitt "fel" att hon är på boendet.
Eller fel och fel...
När mamma pratade om att hon ville hem redan efter ett halvt dygn och att hon inte trivdes osv, sa jag till henne att det var en avlastning för mig och min syster med om hon kunde tänka sig att stanna några dagar i alla fall. Jag har sagt att jag tror det här är bra för henne och att det inte kan vara sämre än att ligga ensam hemma i sin säng 24 timmar om dygnet. Och där det tar betydligt mycket längre tid för personal att komma när hon tryckt på larmet.

Hon hade sagt att om hon själv fick bestämma skulle hon åka hem nu och om pappa hade funnits skulle han hjälpt henne. Jag har inte tvingat henne att stanna, men hur ska hon klara sig därhemma? Jag tror att hon någonstans längst inne förstår att det här är för hennes eget bästa.

När vi frågar henne hur hon skulle vilja ha det istället och vad det är som är fel på just detta stället, så kan hon inte svara på det. Jag frågar om personalen är dum mot henne på något sätt - nejdå de är hur snälla och hjälpsamma som helst, de flesta i alla fall. Försöker komma på andra frågor att ställa, men nej, inget av det jag kan komma på är fel. Väldigt svårt att försöka hjälpa någon när de inte själv vet hur de vill ha det.

Det är lite som när någon frågar henne om hon vilk ha något att äta - då svarar hon alltid nej. Det gäller nämligen att veta vad hon tycker om och istället fråga: "Vill du ha en smörgås med gravad lax?", då blir svaret oftast "Ja, det hade varit gott!" Det enda som hon själv ber om i den vägen är något att dricka och då är det vichyvatten som gäller.

Jag hoppas att hon inte ligger och är ledsen hela tiden och tycker att jag svikit henne. Älskar min mamma så väldigt mycket och vill bara att hon ska bli bättre, kunna klara sig någorlunda så att det kan funka i hennes eget hem. Och att hon ska få det som hon vill ha det - vad det nu än är, vilket varken hon, jag eller någon annan vet vad det är. (men jag hoppas att hon ska komma på det och att det är något som är genomförbart)

Önskar alla en skön helg!

6 kommentarer:

Kimmie sa...

Jag blir så ledsen för din skull! Du ställer upp till 100% och förtjänar inga skuldkänslor. Din mamma är nog inte riktigt sig själv just nu - hon älskar dig det vet du - livet är svårt när man ska bli förälder till sin förälder.

Hossan sa...

Ja, när jag själv är där och pratar med henne säger hon att hon vet att jag vill hennes bästa. Men hon blir väl fundersam emellanåt eftersom hon säger så till min syster. Jag vet ju att hon inte är sig själv riktigt, men jag hoppas som sagt att hon ska bli bättre under de här 14 dagarna och kanske få lite mer styrka, energi och livsglädje. Jag har varit hos henne två gånger idag och jag har lovat att komma in en stund imorgon med.
Men visst kan man bli ledsen

-Nena- sa...

Jag hoppas verkligen att din mamma kan finna ro där på boendet så att du och syskonen kan få koppla av lite och hämta nya krafter.
Att du ska slippa känna dåligt samvete och jag tror inte att din mamma vill ge dig det egentligen.
Inte är det ditt fel inte och vad jag läst här så har du verkligen varit en dotter som ställt upp.

Kramar till dig och jag önskar dig en skön helg.

chaos sa...

Du har definitivt ingenting att förebrå dig! Försök släppa det dåliga samvetet, även om det är svårt (det vet jag att det kan vara). Du har gjort så otroligt mycket för båda dina föräldrar. Och du vill din mamma så väl. Jag tror och hoppas att hon innerst inne förstår det.

Nu är det dags att du får lägga fokus på dig själv och hur du mår!

Sköt om dig!
Stor varm kram!

Annica sa...

Kan inget annat än hålla med de tre övriga skribenterna här.
Och som Chaos skriver mot slutet. Nu är det dags att du lägger fokus...
Ta väl vara på dig för det finns inte två av dig.

Turtlan sa...

För mig så låter det som något man ofta hör från äldre i den situationen.
De har svårt förstå tanken bakom varför en period på korttidsavdelningen vore bra. De vill hem för där är de trygga. Men kanske inte heller förstå att det funkar inte alltid att vara hemma. Ju äldre och sjukare man blri desto svårare ändra på saker i tillvaron!

Jag tror inte att det är något personligt just till Dig. Kunde lika gärna tex varit om Din syster hon sagt så men att det råkade bli Du nu.

Låter bra att hon är där och man får göra det bästa av situationen.

Ta hand om Dig!