Det är nog så det är

Både Kimmie och Turtlan har sagt det och många andra med dem. Vid ett visst skede i livet blir många förälder till sina föräldrar.

Det blir lite övermäktigt mellan varven eftersom jag har en hel del själv att tampas med och de problemen väntar inte medan jag tar itu med mina föräldrars problem eller när jag håller dem sällskap. Men på något sätt löser det sig väl och jag får stå ut med att jag mellan varven kommer känna mig både elak, arg och otillräcklig.

Något som är jobbigt är att man suttit och diskuterat diverse problem och som man själv tycker kommit med lämplig lösning som de har tyckt var jättebra. Nästa gång jag pratar med dem så tycker de inte alls så och har ev pratat med någon annan som sagt något annat som de hellre vill höra (fast att deras sk lösning mer är av typen "stoppa huvudet i sanden"). Orkar inte komma med några fler förslag, de får göra som de vill trots att det kommer att bli katastrof till slut, men vill de inte lyssna - vad ska jag göra?! Vill de ha det som de har det, vem är jag att tvinga på dem en förändring även om jag tror (vet) att den skulle bli bättre för dem? Nej, för allt i världen, ALLT ska vara som det alltid varit och inget ska förändras (trots att vissa saker förändras utan vår medverkan).

Är det inte bättre att förändra situationen när man själv kan få vara med och bestämma? Men det är klart att inte välja är också ett val