Klarar inte av ensamheten?

Var hos mamma igår som jag skrev i annat inlägg. Sen åkte jag hem till mig själv strax före lunch och kollade lite i datorn och vilade en stund. Ringde och pratade med mamma och då var allt ok, så jag tänkte att jag åker väl ner en sväng på stan och ser om jag kan hitta present till syster. Hinner knappt dit förrän telefonen ringer och det är mamma som är SÅ ensam och vill ha sällskap. Jaha. Lite irriterad blir jag allt för jag kan trots allt inte bosätta mig hemma hos henne även om det kanske hade varit det bästa för henne. Visar naturligtvis inte att jag blir irriterad utan säger att jag kommer hem en sväng men att jag inte kan sova över. Det tycker hon är ok.

Jag är där rätt länge och det blir sängdags och jag ser till att hon tagit sina tabletter och lite annat sånt där som hon brukar klara av själv (eller åtminstone har klarat tidigare bara man fyller på hennes doseringslåda). Ringer när jag kommit hem och pratar lite.

Det första jag gör när jag vaknar är att ringa och höra hur det är och då är det väl någorlunda ok. Jag förhör mig om det är något som hon behöver och det är inget speciellt. Sen går det inte många timmar förrän jag slår en signal till och då för jag höra att hon skrivit upp saker som hon vill fråga om jag kan hjälpa till med... (???) Alltså, jag tror att hon har stora problem med att vara själv - trots att telefonen ringer oavbrutet när jag är där hemma och jag känner det mest som om jag sitter och tittar på henne när hon pratar i telefon när jag är där. Av någon anledning vill hon ändå att jag ska finnas där. Blir faktiskt väldigt trött. Nu vill hon att jag ska komma hem och göra ett överslag över alla skulder och räkningar som min pappa har så att hon kan ta med det till doktorn imorgon.

Inte för att jag hade något liv innan men ändå..........

Det jag blir trött på är att man ska dit VARJE dag helst flera gånger om dagen för att de portionerar ut det som de vill ha gjort och inte säger allt samtidigt TROTS att man upprepade gånger frågar "Har ni nu allt?" "Det är inget mer som behöver göras nu?" "Vet ni något annat som kan behövas inom de närmaste dagarna?" Och svaret är nej och en timme eller två så har det dykt upp något "akut" i alla fall.

Min mamma är den viktigaste i livet och ändå känner jag så här, vilket gör att jag dessutom får skuldkänslor för att jag känner mig så elak.