Vart tog de goda föresatserna vägen?

Pappa är hemma igen och INGET fungerar och han är gnällig, elak och besvärlig. Trots alla löften från sjukvården om allt de skulle ställa upp med när han kom hem, så har inget fungerat. Jovisst han larmade någon timme efter hemkomst för att han var SÅÅÅÅÅ sjuk och sjuksköterskor kom och de ville ringa ambulans, men se det ville han inte. Dessutom kan man undra vad han skulle ut på sjukhuset att göra när de för bara några timmar sedan ansåg honom som färdigbehandlad efter att ha legat inne i 14 dagar då de i princip inte gjort mer än upplåtit en säng till honom och passat upp honom? Visserligen slapp mamma ha honom hemma under dessa dagar, men han terroriserade henne via telefon genom att ringa henne (flera ggr per dag) istället för på sjukhuspersonalen.

Ringde mamma nu efter promenaden, ville egentligen inte för det är aldrig något positivt som jag får höra när pappa finns hemma. Då mår båda jättedåligt. Mamma var jättearg och upprörd för när personalen kom som skulle fixa frukost åt dem skulle de bara fixa till pappa??!!! Men hallå? Hade mamma orkat laga frukost till sig själv så hade hon lagat till dem båda? Och sjukvården hade lovat att de BÅDA skulle få hjälp med allt de behövde. Nu blev det så att de lagade inget alls till dem och mamma fick göra det själv.

Hon har svårt att stå upp någon längre stund och har svårt för att förflytta sig från kylskåp till vask till köksbord, dessutom går hon med två käppar darrar våldsamt i händerna när hon ska hålla i något. Kan knappt lyfta koppen till munnen utan att spilla. Får aldrig hälla full kopp då sker det en olycka direkt. Hur kul är det att bli gammal? Hur kul är det att vara gammal och sjuk? Hur kul är det att vara gammal, sjuk och skulla ta hand om ytterligare en som är gammal, sjuk och dessutom elak (ja, för det är han enligt mig)? Hur kul är det när man inte kan lita på de löfte man fått när man gjort vårdplanering???!!!

Trots gårdagens försök till positivitet är jag nu arg, ledsen och irriterad.