Mamma på sjukhus igen

Pratade med min mamma på förmiddagen, hon berättade att hon ramlat när hon skulle gå ur sängen på morgonen. Hon hade fått ringa på larmet och de hade hjälpt henne upp. Egentligen ska hon ut på sjukhuset om hon ramlat för hon går på Waran. Men hon ville inte. Hade slått i benet och skulderbladet. Jag pratade med henne ungefär fyra timmar efter att det hänt. Så jag sa att eftersom det inte blödde och eftersom hon inte slått i huvudet och hon inte hade ont så gjorde det väl inget, hon fick själv bestämma. Det var väl vad hemtjänst hade sagt med.

När jag kom hem på eftermiddagen såg jag att pappa/mamma ringt sju gånger under en kort tidsperiod. Så jag ringde hem. Tydligen så hade mamma fått mer ont i benet på eftermiddagen och se hade ringt efter ambulans. Pappa var MYCKET upprörd över att jag inte svarat och jag förklarade att jag KAN inte svara när jag inte är hemma. Det verkade inte gå in. Han berättade att mamma låg på sjukhuset och han berättade att hon ramlat och jag undrade om hon ramlat ytterligare gånger, men han var så vimsig i sin berättelse, tydligen så var det bara den gången på morgonen.

Jag pratade med min bror och han tyckte att vi skulle åka ut på sjukhuset och se hur det var med henne. Tur var kanske det, för vi kom lite innan läkaren och hon hade inte klarat av att redogöra för något alls med någon vettighet. Hon blev inlagd. Läkaren sa att hon åt alldeles för mycket medicin. Hon var uttorkad och hade näringsbrist samt problem med njurarna. De skulle röntga benet som han trots allt inte trodde det var något fel med. De skulle ändra hennes medicinering. Jag förklarade att hon inte åt och knappt drack och bara sov hela dagarna och nätterna igenom. Jag sa att ingen av mina föräldrar klarar sig själv i hemmet längre (inte tillsammans heller) och han sa att det skulle göras en ordentlig vårdplanering.
Jag hoppas INNERLIGT att det blir någon ordning på det här nu, jag orkar bara inte med det längre!!!!

Dessutom vill inte JAG vara den som tar beslut åt dem, men själva gör de inget åt sin situation. Har förespråkat att de ställer sig i kö för vårdboende men har de gjort något? Min lillasyster har erbjudit sig att skjutsa runt dem så de kan se var de kan tänka sig att bo, men de svarar bara vi orkar inte idag - nu har det gått ett halvår sen den värsta karusellen satte igång. Redan för fem år sedan, sa min bror till dem om att de skulle sätta upp sig i kö, men nä, de skulle inte flytta någonstans! Och att inte välja är också ett val. Men det försätter mig i en ohållbar situation. fast jag borde kanske bara skita i hur det blir, det är ändå inte MITT ansvar........